Mamma | Bröstcancer | Vego | Träning

 

 

Måndagen 16 november åkte jag alltså in för operation, förhoppningsvis min sista någonsin. Erika följde mig till sjukhuset, och jag skulle vara på avdelningen kl 10:00. Jag hade räknat med att få åka in på op. runt 11:00 eftersom det var bestämt att jag skulle få åka hem samma dag. Eftersom man behöver några timmar att piggna till efter operationen räknade jag med att det inte skulle bli allt för sent. Tyvärr blev det inte riktigt så, utan jag fick komma ned till pre op. först vi 14-tiden. Så länge fick jag en egen sängplats på avdelningen där jag fick slappa och läsa tidningar och vänta. Minns att jag var så himla hungrig, jag hade ju inte ätit något sedan kvällen innan.

 

När jag kom ned till pre op. fick jag göra ultraljud på urinblåsan för att se så jag inte behövde på toa. Den visade sig vara lite för full. Men när jag skulle kissa kom det knappt något, så de fick göra ett nytt ultraljud som visade lika mycket. Tydligen kan det vara så att man inte alltid känner sig kissnödig och kan kissa ordentligt efter en graviditet. Något jag inte hade en aning om eftersom jag inte lider av det. Well, well, haha. Behövde inte tömmas med kateter iaf, så så mycket var det väl inte ändå.

Min kirurg kom ner och ritade på mig och vi gick igenom vad som skulle göras under operationen. Hon ritade var snitten skulle vara, var min nya bröstvårta skulle sitta och vi pratade om storlek. Hon undrade om jag ville att hon gick ned en storlek om de inte hade implantat som var exakt i den storleken jag hade efter att ha expanderat proteserna några gånger efter förra operationen, eller om hon i så fall skulle gå upp en storlek.

Eftersom det största målet med den här operationen var att jag ville bli av med den hårda, spända känslan jag hade från expanderproteserna tvekade jag lite. Jag ville ju inte ha större som kunde riskera kännas lika spända, fast å andra sidan ville jag ju inte gå ned heller så det blev pösigt och slappt. Hon försäkrade mig om att det inte kunde bli hårdare än det redan var, eftersom jag skulle byta från expanderproteser (som är hälften koksalt, hälften silikon) till inlägg med enbart silikon, så det fick i värsta fall bli att gå upp en storlek. Hon skulle kolla vad som fanns som kunde matcha de jag redan hade så bra som möjligt.

Såhär i efterhand har jag hört från kompisar att de tyckte det var konstigt att detta med storlek inte var bestämt innan operationsdagen, och jag kan hålla med på ett sätt. Men jag kände aldrig att det var konstigt då, eftersom jag litar så till 100% på min kirurg då jag vet att hon är en av landets främsta. Och eftersom hon har opererat mig vid alla tidigare tillfällen känner jag ett stort förtroende för henne. 

 

När hon gick för att förbereda sig kom det en sköterska och hämtade mig för att gå in i operationssalen. Där inne möttes jag av narkosteamet som gick igenom vad som skulle hända. Kände mig rutinerad när jag bara hoppade upp på britsen, lade mig till rätta, lade ut armarna på var sin sida (man ligger som på ett kors med armarna rakt ut) och tittade upp i taket. Gick igenom alla kontrollfrågor och de satte en nål i venporten så att jag kunde få narkosen genom den istället för genom nål på handen. Sedan kom syrgsmasken, och medan jag andades in genom den gav de mig narkos via porten. Det tog inte lång tid innan 'löksmaken' kom bak i halsen och när de började räkna somnade jag nog rätt snabbt för jag minns inte mer än till två.

 

Efter några timmar (vet inte exakt hur många, var lite för påverkad för att kolla klockan) vaknade jag på uppvaket. Vet i alla fall att jag låg kvar där i ca tre timmar, då jag var så fullproppad med morfin och hade för många smärttoppar för att släppas iväg. Men när jag ansågs vara tillräckligt 'pigg och klar i bollen' och låg på en bra smärtlindringsnivå kom det två sköterskor från avdelningen och hämtade mig.

När jag kom upp till avdelningen var det kväll, och det bestämdes att jag skulle stanna över natten. Smärtan var för påtaglig och jag var alldeles för dålig av morfinet för att åka hem. Kräktes rakt ut flera gånger. Sent på kvällen, runt 23:30 mådde jag såpass bra att jag vågade mig på en kvällsmacka och lite te. Jag hade ju inte ätit på mer än ett dygn, så jag var vrålhungrig. Satte mig i dagrummet för att inte störa de andra jag delade rum med och åt framför TV:n. När jag var klar smög jag in på rummet, borstade tänderna och gick och lade mig. Två sekunder senare kräktes jag rakt ut i hela sängen. Så gick det med det försöket att vara diskret och inte störa. Fick hjälp att duscha av mig lite snabbt, byta om, byta på sängen och sedan fick jag primperan (mot illamående) intravenöst via venporten. Illamåendet släppte och jag kunde somna till slut.

Sov bara några timmar dock, innan jag väcktes av en tant som jag delade rum med. Hon ringde på personalen rätt många gåner, så det blev ett himla spring inne på rummet. Röster, lampor som tändes och släcktes, knarrande dörr. Till råga på allt lyckades hon låsa in sig på toaletten också och bara skrek. Haha, behöver jag säga att jag önskade att operationen hade varit på morgonen så jag hade fått åka hem samma dag? 

 

På tisdagen var jag riktigt trött. Dålig sömn, ingen mat, hög på morfin, illamående av morfinet. Hade riktigt ont, speciellt på vänster sida. På höger sida kände jag knappt något, där hade de bara bytt ut implantatet genom ett enkelt snitt i samma ärr som innan. Men på vänster sida var det värre. Eftersom det var där jag var drabbad, och det är den sidan jag strålades på så var jag rätt strålskadad och hade ordentliga inkapslingar från strålningen runt implantatet. Så de fick ta bort allt det och 'gröpa ur' där. Sedan byggde de ju en bröstvårta där också, eftersom jag inte hade kvar min egen på den sidan. Så nu har jag en liten knopp där, och ska tatuera om några månader så den blir så likt min högra bröstvårta som möjligt. De sydde också in en rejäl kant under vänster bröst så att jag fick tillbaka en kontur där, då den hade jämnats ut efter tumören. Där blev det som tre rätt stora hål rakt in under bröstet, men nu har de läkt igen och det ser ut som en naturlig fåra.

En annan sak jag hade ont av var nervsmärtor från där dosorna jag hade under huden hade suttit. De tog bort dem också vid denna operationen, och de första veckorna efter operationen nu hade jag ordentliga smärtor som  strålade så fort jag rörde mig. För er som inte hänger med så är det dosor som suttit under huden med en kateter till varje expanderprotes, som man har använt för att fylla på implantaten med koksalt vid ett flertal tillfällen efter mastektomin i februari. Detta för att töja huden sakta tills jag var nöjd med storleken.

 

Så hur blev det med storleken nu då? 

Min kirurg berättade på morgonronden när hon kom förbi att hon hade fått gå ned i storlek i alla fall. Detta för att mina tidigare proteser varit kraftigt överfyllda. När de satte in expanderproteserna var dessa 270 ml per bröst. Sedan fyllde vi dem som sagt vid flera tillfällen efteråt. Jag (och min kirurg) var ganska säkra på att jag hade 390/400 i varje bröst, men det visade sig vara 470 per bröst, så det var inte så konstigt att jag hade haft ont och tyckt det var för spänt. Att hon inte visste detta var för att det är sköterskor som fyller på sedan på återbesöken, inte hon. Så hon gick ned till 390 i alla fall. Och tur är väl det. Jag är väldigt nöjd, och närmare ett naturligt resultat än det jag har fått nu kunde jag knappast ha hoppats på.

 

Nu har jag läkt riktigt bra, har knappt ont alls med undantag för under vänster bröst där det känns ömt. 

Förhoppningsvis behöver jag aldrig mer opereras, och nu ser jag fram emot tatueringen så att det här kan kännas som ett avslutat kapitel sen.