Årsresumé - Oktober till December
När oktober kom hade jag krämpor lite varstans, men mest av allt var jag trött. Trött av graviditeten, trött av cellgifter, trött av att jag kände mig så oerhört orörlig. Läkarna bestämde efter kontroller av bebisen att jag skulle få föda. Dels för att vår lilla flicka ansågs kunna klara sig bra nu, jag hade dessutom fått kortison i samband med cellgifterna som hjälpt hennes lungor bland annat att utvecklas klart men främst för att jag skulle kunna påbörja behandlingen med antikropparna Herceptin och Perjeta snabbare. Min cancer är ju hormonpositiv och hormonkänslig så varje vecka utan de medicinerna innebar en risk för mig. Tiden fram tills snittet tog jag det mest lugnt hemma i sängen med Milton. Enda gången jag orkade ta mig ut (förutom kontrollerna på specialistmödravården, ultraljud på bebis och ultraljud på bröstet) var när jag skulle hämta ut min peruk och för en sista pärlträff med Ung Cancer.
I vecka 34, den 10 oktober fick vi planerat kejsarsnitt. Eftersom jag gick på hög dos Fragmin för att undvika en till blodpropp, sövdes jag. Jag hade kunnat få vaket snitt också med epidural, men då hade jag varit tvungen att avstå Fragminet i ett dygn och därmed riskera propp. Något jag inte var beredd att göra. Kl 9:28 föddes Lykke, och hon och Alex åkte upp till neonatalen. Jag låg kvar på uppvaket till ca kl 14:00 innan jag fick åka upp till dem. Väntan kändes som en evighet när andra mammor som haft vakna snitt kom ut ur operationssalarna med sina bebisar. Jag och Alex bodde på BB första tre nätterna, innan han fick flytta ner till ett familjerum på neonatalen, och fjärde natten fick även jag flytta ner. De tre första nätterna bodde alltså Lykke på en sal tillsammans med andra bebisar under övervakning av personal, men vi fick vara hos henne precis så mycket som vi ville. Vi var där hela tiden förutom när vi åt eller sov. Efter fyra dagar blev vi överflyttade till BB Sofias neonatal, eftersom de inte hade plats på Karolinska. Vi var kvar där i ca en vecka innan vi fick åka hem och ha hemsjukvård. Lykke fick en sond då hon gick ner lite för mycket i vikt. Vi fortsatte mata henne med flaska (jag har aldrig fått amma, eftersom cellgifterna skulle gå ut i modersmjölken) men när det gått 20 minuter fick vi gå över till sond om hon inte fått i sig hela mängden mat. Detta för att hon inte skulle förbruka för mycket energi och fortsätta gå ner i vikt.
När vi varit hemma i ca två och en halv vecka skrevs vi äntligen ut helt från BB Sofia. Lykke hade gått upp rejält i vikt och fortsatte gå upp, så de såg ingen anledning till att hon skulle behöva ha sonden kvar eller vara inskriven. I samma veva hade vi överlämning hemma i vårt vardagsrum mellan hemsjuksköterskan och en sjuksköterska från BVC på vår vårdcentral.
Jag gjorde en riktig mammografi för första gången, för att kolla status på tumören inför start av nya cellgifter och antikropparna. Vi var på 90-årskalas hos min mans faster. Jag var på galan Tillsammans mot cancer på Cirkus tillsammans med ett härligt gäng från Ung Cancer och Lykke träffade Britt-Marie för första gången. Jag gjorde ett ultraljud på hjärtat också för att se så att jag inte hade några dolda fel eller för svagt hjärta för att börja med antikropparna. Det hade jag inte så jag fick grönt ljus!
I slutet på oktober påbörjade jag cellgiftsbehandlingarna igen, nu var det dags att få cellgifter en gång per vecka istället för var tredje vecka. Antikropparna däremot ska jag få var tredje vecka i fyra omgångar från och med nu. Jag fick en allergisk reaktion av Perjetan, så det bestämdes att jag inför de resterande tre gångerna ska ta mer kortison och två olika allergimediciner.
I november firade vi Evas födelsedag i Uppsala, och Erika var här på besök ett par dagar. Jag fortsatte med cellgifter varje tisdag och Alex och Lykke följde med varje vecka och höll mig sällskap. Milton började uppskatta att ha fått en lillasyster nu när det började bli kallare ute, han kunde ju åka under vagnen, bara en sån sak!
Jag fick en hel del tråkiga biverkningar av cellgifterna. Extremt torr hy, spruckna fingrar, sår i näsan, blåsor i munnen, sår i mungiporna mm. Var extremt trött och hade väldigt ont i magen. Sprang på toa hela kvällarna och började misstänka att jag fått ett skov i Chrons (en kronisk tarmsjukdom jag har sedan innan). Fick göra en koloskopi för att se hur tarmen såg ut, och hittade som tur är inga teckan på skov. Problemen med magen var alltså en biverkning av cellgifterna som tar hårt på tarmen och jag fick en medicin som lindrar besvären. Jag hade ont runt njurarna också, så jag fick åka till Vällingby för att göra ett ultraljud på buken, njurarna och lungorna. Allt såg bra ut som tur var. När jag ändå var i Vällingby passade jag på att ta en kaffe med Sara, en vän jag träffar alldeles för sällan trots att vi bor så nära varandra. En kväll i november var jag tillräckligt pigg för att laga middag åt mig och min man, och njuta av ett glas rött. Det kändes så oerhört lyxigt, att få känna mig som en helt vanlig 29-årig frisk fru för en kväll.
Då var vi framme vid årets allra sista månad. Det här året gick så fort, samtidigt som det aldrig hänt så mycket under ett år tidigare som det gjort i år.
Lykke blev mer medveten om vad som händer runt omkring, och var med andra ord mycket mer vaken än innan. Tidgare har hon mest sovit och ätit, eftersom hon varit så liten (nästan två månader för tidigt född). Det var häftigt att få mer respons, tex medvetna leenden, joller och en blick som följer en och studerar omgivningen. Men det var också rätt kämpigt, eftersom jag mer eller mindre är kroniskt trött just nu av cellgifterna. Hon började som tur är sova längre nätter, så vi har inte behövt vakna ca var tredje timme längre.
Jag var på sminkkurs på Karolinska, Look Good Feel Better, för att lära mig hur man bäst tar hand om sin hy under cellgiftsbehandling samt lära mig att sminka mig efter mina nya förutsättningar. Det vill säga mindre bryn och fransar och torrare hy. Fransarna och brynen började falla, men jag fick behålla ca hälften som tur var. Blev mycket lättare att se sig själv i spegeln utan att känna sig sjuk. Fick lite panik när det började nämligen, för utan hår har jag inte känt mig så sjuk (till utseendet), men utan bryn och fransar skulle jag definitivt göra det. Jag fortsatte med cellgifterna och antikropparna, och såren i näsan blev värre. Fick remiss till Öron Näs - och halskliniken och fick hjälp där. Såren 'brändes' bort och jag fick en bra salva att smörja med.
Ca en vecka innan jul orkade jag leta igenom källaren efter julsakerna. Ville få lite julkänsla i alla fall, så plockade upp det jag hittade. Mycket var trasigt eftersom vi bara slängt in det slarvigt så det fick bli en runda på stan för att köpa nytt. Som tur var hade julrean börjat så alla adventsstakar var på 50% på Åhléns. Anders hjälpte mig att köra hem en gran också, och äntligen kändes det som jul hemma.
Vi beställde en resa till Teneriffa och åkte till polisen och gjorde pass åt Lykke och Alex. Ung Cancer beviljade ett stipendium till rehab till mig, som jag kan använda till personlig träning. Vilken julklapp!
Julafton firades med släkt och vänner hemma hos svärmor, och i mellandagarna kom en del släktingar till mig till Stockholm från Norge, Värmland och Småland. Min moster fyllde 50 på nyårsafton så vi sågs först hemma hos oss på middag den 30/12 och sedan gick vi ut och spelade biljard. På nyårsafton kom Karin hit och sminkade min mamma och sedan åt vi nyårssupé på Berns för att fira min moster.
Sammanfattningsvis har 2014 varit det bästa och det värsta året i mitt liv. Bästa för att jag blev gravid och fick en så fin dotter förstås. Värsta för att jag fick cancer.
Jag har fått många nya bekanta, kanske till och med vänner, efter cancern. Men jag har också förlorat vänner som jag trodde jag stod nära. Människor som jag inte känner eller som varit ytliga bekanta har engagerat sig och visat att de bryr sig, medan andra inte hört av sig en enda gång (en kommentar på Instagram eller ett hjärta på Facebook räknas inte om vi varit tighta innan). 2014 har varit året då människor visat sina rätta jag, och på ett sätt är jag tacksam för att jag nu vet vilka som verkligen finns där.
2015 kommer bli mitt år, jag bara känner det. Nu blickar jag framåt och samlar kraft inför operation, strålning och rehabilitering av kropp och själ. I will and I can-cer-vive!
God fortsättning önskar jag er, avslutningsvis med två bilder från nyårsafton!